Det här är ett fenomen som vi alla har märkt. Gå omkring i ditt rum, rör vid någon trämöbel; rör sedan vid ett dörrhandtag eller något annat av metall som har samma temperatur. Dörrhandtaget känns förmodligen kallare. Det här beror på en enkel fysisk egenskap som kallas värmeledning.

Trä är en dålig värmeledare. När du rör vid det, tycks det ha ungefär samma temperatur som fingret. Metall däremot har utmärkta värmeledande egenskaper. den suger åt sig värmen ur fingret och ger sålunda intryck av att vara kallare än vad den egentligen är.

Fenomenet värmeledning förklarar också hur man kan stoppa handen i en het ugn utan att bränna sig på luften där inne, men att man gör sig ordentligt illa om man rör vid en bakplåt som har samma temperatur. Luft är alltså även den en mycket sämre värmeledare än metall.

Detta är förklaringen till att de flesta bra isoleringsmaterial är porösa, och innehåller mycket luft.

Stora Geysir på Island är praktfull med sin höga ångstråle som fascinerat folk i över trehundra åt. Hur uppstår ett sådant här skådespel?

I vissa vulkaniska områden förekommer fickor av smält lava, och ytvatten kan söka sig ned i marken till håligheter i närheten va dessa. Vattnet upphettas här till temperaturer långt över kokpunkten på grund av det tryck som råder. Därvid uppstår en stark press uppåt på det vatten som befinner sig ovanför det kokande och förångade vattnet. När trycket blivit tillräckligt stort pressas vatten och ånga upp genom kanalerna i berget ich slungas högt i vädret. När trycket har lättats, sjunker vattnet och ångstrålen tillbaka ned i marken igen och ett nytt underjordiskt tryck börjar byggas upp.

Gejsrar är tämligen ovanliga företeelser. De finns till beskådan på Island, Nya Zeeland, i Yellowstones nationalpark i USA samt på ett fåtal ställen till. Stora Geysir på Island kan slunga sitt vatten upp till en höjd av sjuttio meter. Old faithful, "Gamla trogen", i Yellowstone slungas sitt vatten mellan 40-55 meter i vädret. Waimangu på Nya Zeelands nordö kunde slunga vattnet upp till 450 meter och var därmed utan konkurrens världens största gejser. Tyvärr förstördes den av ett vulkanutbrott 1905.

Den skotska kilten, som kan tyckas se ut som en sorts rutig kjol för män, var ursprungligen avsedd för att kunna användas på många olika sätt. Från början var kilten ett enda stort rektangulärt tygstycke, fyra till fem meter långt och en och en halv meter brett. Det kallades philabeg. Man vek det dubbelt på längden, svepte det runt höfterna och höll det på plats med ett bälte. Återstoden av tyget lades över ena axeln och fästes med en brosch. Det här kjolliknande plagget gav benen full rörelsefrihet när männen färdades i högländernas oländiga terräng. Kiltens form hade emellertid sitt upphov i folkets fattigdom och knappheten på ull. Den kunde användas på många sätt: den kunde dras upp över huvudet och axlarna när det var hårt väder eller användas som filt när bäraren övernattade i det fria. Vi tänker på kilten som en kjol, men den bärs aldrig av kvinnor. De skotska männen skäms dock inte över att bära sina kiltar.

Idag liknar kilten en knälång plisserad kjol i fint ylletyg med en separat matchande pläd eller filtliknande mantel (tartan), som bärs över vänstra skuldran och fästs med en brosch. Kilten består av cirka sex och en halv meter tyg och pläden av fyra meter. Kilten ska inte räcka längre än ned till halva knät.

I denna högtidsstass ingår också en börsliknande väska som kallas sporran (kilten har inga fickor). Det finns också regler för hur man använder sporran. Ingen modemedveten skotte skulle kunna tänka sig att ertappas med att bära sin dagväska, om är gjord av läder, på kvällen. Då duger bara en pälsklädd variant.

Bland andra delar av dräkten kan nämnas en snävt skuren jacka (bonnet), grova skor och knähöga strumpor. Det hela fullbordas av en dekorativ dräktnål eller säkerhetsnål som håller ihop kilten så att den inte öppnar sig och avslöjar bärarens kalsonger eller brist på sådana. Den mer tuffa kiltbäraren kan stoppa ned en kniv i strumpan, för skotska soldater bar förr kilten i strid.

Det viktigaste med dräkten är naturligtvis tartanens eller plädens mönster. Den mångskiftande randningen och färgerna representerar de skotska högländernas olika klaner. Skottlands dalarisolerades från varandra av de omgivande bergen, och invånarna i varje dal bildade en klan, som var ich en hade sin egen tartan eller sett. Tartanen kan följas ända tillbaka till 1200-talet och den bars också av irländarna och kelterna i övriga Europa.

Engelsmännen förbjöd bärandet av kilt och tartan i Skottland 1747 efter jakobiternas uppror. Många tartanmänster fick förlorande innan förbudet hävdes 1782. Skotska soldater fick dock fortsätta att bära sina tartaner, och det gör de än idag. Nu för tiden lever traditionerna vidare hos skotskättade världen runt och de bär sina höglandsdräkter i parader, vid bröllop och andra festliga tillfällen.

Fråga en skotte om han tycker det är ovärdigt för en man att bära kjol, brosch och handväska, och han svarar: naturligtvis inte. Har de något på sig under sina yllekiltar? Anständigheten säger ja, men det är inte upp till var och en. De behöver åtminstone inte raka sina ben.