Den skotska kilten, som kan tyckas se ut som en sorts rutig kjol för män, var ursprungligen avsedd för att kunna användas på många olika sätt. Från början var kilten ett enda stort rektangulärt tygstycke, fyra till fem meter långt och en och en halv meter brett. Det kallades philabeg. Man vek det dubbelt på längden, svepte det runt höfterna och höll det på plats med ett bälte. Återstoden av tyget lades över ena axeln och fästes med en brosch. Det här kjolliknande plagget gav benen full rörelsefrihet när männen färdades i högländernas oländiga terräng. Kiltens form hade emellertid sitt upphov i folkets fattigdom och knappheten på ull. Den kunde användas på många sätt: den kunde dras upp över huvudet och axlarna när det var hårt väder eller användas som filt när bäraren övernattade i det fria. Vi tänker på kilten som en kjol, men den bärs aldrig av kvinnor. De skotska männen skäms dock inte över att bära sina kiltar.

Idag liknar kilten en knälång plisserad kjol i fint ylletyg med en separat matchande pläd eller filtliknande mantel (tartan), som bärs över vänstra skuldran och fästs med en brosch. Kilten består av cirka sex och en halv meter tyg och pläden av fyra meter. Kilten ska inte räcka längre än ned till halva knät.

I denna högtidsstass ingår också en börsliknande väska som kallas sporran (kilten har inga fickor). Det finns också regler för hur man använder sporran. Ingen modemedveten skotte skulle kunna tänka sig att ertappas med att bära sin dagväska, om är gjord av läder, på kvällen. Då duger bara en pälsklädd variant.

Bland andra delar av dräkten kan nämnas en snävt skuren jacka (bonnet), grova skor och knähöga strumpor. Det hela fullbordas av en dekorativ dräktnål eller säkerhetsnål som håller ihop kilten så att den inte öppnar sig och avslöjar bärarens kalsonger eller brist på sådana. Den mer tuffa kiltbäraren kan stoppa ned en kniv i strumpan, för skotska soldater bar förr kilten i strid.

Det viktigaste med dräkten är naturligtvis tartanens eller plädens mönster. Den mångskiftande randningen och färgerna representerar de skotska högländernas olika klaner. Skottlands dalarisolerades från varandra av de omgivande bergen, och invånarna i varje dal bildade en klan, som var ich en hade sin egen tartan eller sett. Tartanen kan följas ända tillbaka till 1200-talet och den bars också av irländarna och kelterna i övriga Europa.

Engelsmännen förbjöd bärandet av kilt och tartan i Skottland 1747 efter jakobiternas uppror. Många tartanmänster fick förlorande innan förbudet hävdes 1782. Skotska soldater fick dock fortsätta att bära sina tartaner, och det gör de än idag. Nu för tiden lever traditionerna vidare hos skotskättade världen runt och de bär sina höglandsdräkter i parader, vid bröllop och andra festliga tillfällen.

Fråga en skotte om han tycker det är ovärdigt för en man att bära kjol, brosch och handväska, och han svarar: naturligtvis inte. Har de något på sig under sina yllekiltar? Anständigheten säger ja, men det är inte upp till var och en. De behöver åtminstone inte raka sina ben.